Bägarnas fem: tarotkortets betydelse och symbolik

Kortet i korthet

Bilden på kortet

I Sol da Alma Tarot utspelar sig scenen en natt i regn, på en terrass med våta stenplattor som avgränsas av en låg stenmur. Till höger står en gestalt i en stor svart mantel med huva, nästan med ryggen mot betraktaren, och böjer huvudet och ser ner i marken. På andra sidan muren flyter en flod med stilla vatten, som korsas av en välvd stenbro som leder till andra stranden, mot ett slott med spetsiga torn och tända fönster, på en kulle som nästan försvinner i det grönblå diset; på båda sidor står mörka träd. På terrassens golv, till vänster, står fem gyllene bägare utan fot, som höga glas: tre har fallit omkull, en av dem med vin kvar i, och två, längre bak, står fortfarande upprätt. Runt omkring dem glänser marken av pölar med en mörkröd vätska, och här och där ligger små gyllene löv som har fallit på stenplattorna.

I Rider-Waite-Smith från 1909 är grundscenen densamma, och det var den som Sol da Alma-målningen utgick från: en gestalt i svart mantel och med sänkt huvud ser på tre omkullvälta bägare, ur vilka röd och grön vätska rinner; bakom gestalten står två bägare fortfarande upprätt; i bakgrunden flyter en flod, som korsas av en bro som leder till ett litet torn eller slott. Sol da Alma följer den nära: det böjda huvudet, de tre välta bägarna och de två upprätta, floden och bron på väg mot slottet. De skillnader som återstår är få: de fem bägarna står samlade på samma sida i stället för att vara uppdelade framför och bakom gestalten, vätskan är bara röd, det regnar, scenen utspelar sig på natten och slottets fönster är tända.

I Tarot de Marseille har de numrerade korten ingen scen: Bägarnas fem visar fem bägare ordnade bland bladornament. Den sörjande gestalten och de utspillda bägarna är en skapelse av Rider-Waite-Smith.

Symboliken, detalj för detalj

Det här kortet består av två halvor som inte ser på varandra: det som har gått förlorat och det som finns kvar. Varje detalj talar om det avståndet.

Den svarta manteln

Sorgen, bedrövelsen som hyllar in allt och döljer människan för världen. Det är dräkten hos den som ännu inte är redo att lämna smärtan.

Gestalten med ryggen till

Tillbakadragenheten, ensamheten. Man ser inte ansiktet, och huvudet som är böjt mot marken säger resten: smärtan i Bägarnas fem är personlig, upplevd på insidan.

De välta bägarna

Det som har gått förlorat: en relation, ett hopp, en möjlighet, en plan. Det finns inget sätt att fylla dem igen med det som har spillts ut.

Den utspillda vätskan

Det man gav och som inte kom tillbaka, det som gick till spillo. Den röda färgen påminner om vin, och också om såret hos den som känner.

De upprätta bägarna

Det som finns kvar: vänner, resurser, förmågor, andra möjligheter. De är bara två, mot tre välta, som i Rider-Waite-Smith – mindre än det som gick förlorat, men de står kvar och väntar på att man ska se åt dem.

Regnet och natten

Utmärkande för Sol da Alma-målningen: sorgens tid, då allt verkar mörkt och blött. Men inget regn varar för evigt.

Floden, bron och slottet

Vägen framåt och skyddet som finns på andra sidan. Som i Rider-Waite-Smith finns det en bro som leder över floden dit; i Sol da Alma är den av sten och slottet har tända fönster – det finns en passage, det finns ljus och det finns ett hem, även om de just nu verkar långt borta.

Historien om Bägarnas fem

Tarot uppstod i norra Italien på 1400-talet som ett kortspel, med de fyra latinska färgerna – bägare, svärd, stavar och mynt. I de äldsta lekarna, som de som målades för familjerna Visconti och Sforza i Milano kring 1450, och sedan i Marseillelekarna, som fick sin fasta form mellan 1600- och 1700-talet, visade de numrerade korten bara färgens symboler. Bägarnas fem var ett arrangemang av fem bägare, utan sorg och utan figur.

Scenen föds med Rider-Waite-Smith, tecknad av Pamela Colman Smith under ledning av Arthur Edward Waite och utgiven 1909 – den första stora spridda leken med figurer på alla små arkana. Waite beskriver en mörk gestalt i mantel som ser snett ner på tre omkullvälta bägare, medan två andra står kvar bakom den, med en bro i bakgrunden som leder till en liten befästning. Och han sammanfattar kortet i en mening som fortfarande är den bästa nyckeln till tolkningen: det är ett kort om förlust, men något finns kvar.

Den hermetiska orden Golden Dawn, som Waite tillhörde, hade i slutet av 1800-talet gett kortet Mars i Skorpionen och titeln ”Förlustens herre i njutningen”. Det är den bilden som de flesta moderna lekar följer, också Sol da Alma, som lade till regnet, natten och slottets tända fönster.

Bägarnas fem upprätt: betydelsen

Upprätt är Bägarnas fem besvikelsens och den känslomässiga sorgens kort. Det beskriver ett ögonblick då något har gått förlorat – en relation, en vänskap, ett kärt projekt, ett hopp – och då människan fortfarande är vänd mot den förlusten. Det kan vara sorg, det kan vara ånger, det kan vara bitterheten i att känna att man gav men inte fick något tillbaka.

Kortet ber inte om att man ska hoppa över den fasen. Smärtan hör till, och femman – prövningens tal, då fyrans stabila form bryts sönder – är just ögonblicket då något förändras med våld. Men det ber om att man inte stannar där för alltid. Så länge man bara ser på det som föll ser man inte det som fortfarande står kvar: människorna som stannade, det man har lärt sig, de möjligheter som fortfarande finns.

Ofta beskriver Bägarnas fem en delvis förlust och inte en total. Saken är inte helt förlorad: en del har gått förlorad, och den del som återstår förtjänar uppmärksamhet.

Bägarnas fem omvänt

Omvänt blir Bägarnas fem inte sin egen motsats: det är samma sorg som byter riktning. I de flesta läsningar är det början på tröst – människan vänder sig äntligen mot bägarna som står kvar, accepterar det som gick förlorat, förlåter eller förlåter sig själv, och ser framåt igen. Det är kortet för det långsamma tillfrisknandet, för försoningen med det förflutna, för återkomsten till gemenskapen med andra.

Det kan också tala om en sorg som vänds inåt: den dolda bedrövelsen som aldrig sägs, den förklädda sorgen, ångern som man ältar i tysthet utan att den blir löst. I så fall ber kortet om att smärtan blir erkänd högt – inför någon man litar på – så att den kan börja gå över.

Bägarnas fem i kärlek

I kärlek talar Bägarnas fem om besvikelse: en separation, ett gräl, en förväntan som den andra inte infriade, en ånger över något man sa eller gjorde. För den som är ensam kan det beskriva någon som fortfarande är fast i en tidigare relation och inte förmår öppna sig för en ny.

Men det påminner också om det som står kvar: i en relation i kris, den ömhet som fortfarande finns; efter en separation, möjligheten att älska igen. Omvänt förebådar det försoning – med den andra människan eller med det förflutna – och slutet på en tid av sorg.

Bägarnas fem i arbete och ekonomi

I arbetet talar det om ett projekt som inte gick som man hade hoppats, om en förlorad möjlighet, om en besvikelse över kolleger eller över ett företag. Rådet är att värdera det man fortfarande har – erfarenhet, kontakter, kompetens – och inte låta ett bakslag definiera allt.

När det gäller pengar kan det peka på en förlust eller en utgift man ångrar. Sällan är det en ruin: det är en del som har försvunnit. Omvänt pekar det på återhämtning, på förmågan att lära av misstaget och att bygga upp igen utifrån det som blev kvar.

Bägarnas fem för hälsa och välbefinnande

I frågor om välbefinnande talar Bägarnas fem om sorg och känslomässig trötthet, och om hur viktigt det är att inte bära dem ensam: att prata med någon nära, eller med en yrkesperson om sorgen drar ut på tiden, är ett steg av omsorg och inte av svaghet. Korten ersätter aldrig någon form av vård: läsningen handlar om hållning och tendens, inte om diagnos.

Bägarnas fem i det andliga livet

På den inre vägen är Bägarnas fem kortet för den frigörelse man lär sig genom smärtan. Det man förlorar lär en att skilja det väsentliga från det som inte var det, och sorgen, när den får levas ut till slutet, öppnar plats för något annat. För många tolkare är de upprätta bägarna bilden av den nåd som finns kvar även i de värsta stunderna och väntar på att man ska vända ansiktet mot den.

Bägarnas fem som råd

Som råd säger Bägarnas fem: gråt det du behöver gråta, men vänd inte ryggen åt livet. Ge sorgen dess tid och vänd dig, när du kan, mot det som står kvar. Räkna efter vad du fortfarande har. Be om hjälp om du behöver. Det som har spillts ut kommer inte tillbaka i bägaren – men de andra bägarna är fortfarande fulla.

Bägarnas fem på olika positioner i en läggning

I det förflutna

En förlust eller en besvikelse som fortfarande tynger, och som förklarar en del av det man upplever nu.

I nuet

En tid av sorg eller ånger; för stor uppmärksamhet på det som misslyckades.

I framtiden

En möjlig besvikelse, oftast delvis; det är klokt att inte lägga alla förväntningar på samma ställe.

Som hinder

Fastheten vid det som gick förlorat, som hindrar en från att se och använda det som fortfarande finns.

Som utfall

Saken går inte som man önskade, men lämnar något stående som man kan bygga upp igen på.

Numerologi och korrespondenser

Femman är prövningen: fyrans form bryts sönder, och det uppstår förlust, friktion eller brist. Det är steget som tvingar en att röra sig. I bägarnas svit – vattnets, känslans och bandens svit – är prövningen känslomässig: fyrans stabilitet, som inte längre smakade något, löses upp, och det som var leda blir verklig förlust. Men det är också det som tvingar människan att lämna sin plats och söka sig mot sexans överfart.

I Golden Dawn-traditionen motsvarar Bägarnas fem Mars i Skorpionen och har titeln ”Förlustens herre i njutningen”. Mars är snittets och konfliktens planet; Skorpionen, ett vattentecken, är de djupa känslornas, förlusternas och förvandlingarnas tecken. Tillsammans ger de kortet dess smärtas intensitet – och också tanken att det man förlorar förvandlar den som förlorar.

Kombinationer med andra kort

• Bägarnas sex — Saknad efter någon man har förlorat; eller trösten som kommer genom goda minnen och gamla vänner.
• Svärdens tre — En djup kärlekssorg; smärtan efter en separation eller ett svek.
• Döden — Ett definitivt slut som behöver sörjas för att något annat ska kunna börja.
• Stjärnan — Hoppet som återvänder efter sorgen; en långsam och säker läkning.
• Bägarnas åtta — Att lämna det som inte längre går att rädda och ge sig av för att söka något annat.
• Domen — En andra chans; förlåtelsen som löser upp ångern.
• Bägarnas ess — Ett hjärta som öppnar sig igen; en ny ömhet efter förlusten.
• Myntens fem — En period av brist, materiell och känslomässig; att känna sig utanför.
• Eremiten — En sorg som levs i avskildhet; tid i ensamhet för att förstå vad som hände.
• Stavarnas sex — Återhämtning och erkännande efter ett bakslag: det som föll hindrar inte segern.